Jamen nu byter vi blogg igen, ett tag, hoho.

kalla mig krånglig och sådär men jaja. wwww.thisissaraaa.blogg.se

you won't understand how much it hurts to let you go.

- men man måste gå vidare, om man vill vara lycklig.

jag ska göra mitt bästa, jag ska lyckas!

I helgen har det bara varit jobb, men sjukt kul också.

har varit rätt personer som jobbat, mina favvisar :')

sen i tisdags jobbade jag till elva och från och med då

och fram till måndag halv ett är det ledigt för min del.

hihi, loveliiii. sen har jag luggit i hård träning i tre

dagar, känns som man kommit igång igen, värii najs det.

igår var syrran på besök och hon tog halv sju bussen till

jobbet imorse och sen hon gick kunde inte jag somna om :(

men men. tar snart med mig två snygga brudar till karlstad.

kommer bli en bra dag det!

imorgon fyller tinebus år! och på lördagkväll blir det feeest

hela natten lååång! wihooo. glömma allt för en stund, oh yeees.

fett najs. nej nu börjar ja bli trött igen, hehe.

ska göra mig klart för karlstadtrippen dåra. pusssss.

det känns tomt när ingen vet.

igår blev det jobb 7.30-10.30 och 12.30-21.00

flöt på skapligt bra ändå om man får säga så.

men trött är man ju, det ska man inte ljuga om.

längtar rätt mycket till onsdag, för då ska jag

få fem dagars ledigt. behöver nog det. tror jag.

när jag kom hem igår delade jag och tinebus på en

pizza och kollade på film, sen slinkade det ner en

och en annan godisbit. va skönt med lite sällskap

på kvällen. hon är en fin vän hon.

på förmiddagen nu har jag tvättat bara. drygt som

bare den! t-r-å-k-i-g-t. men det måste göras liksom.

snart blir det jobb. 14-21 idag. helt ok!

imorgon blir det också jobb. 7-15.30 helt okej det med.

sen ska jag nog till momo och äta lite mat, kommer nog

bli trevligt det.

även om det är svårt, så kan man inte tänka på hur de kunde gått, men ändå gör man det. det är sv¨årt att gå vidare, det är svårt att sätta sig i bilen igen.

jag har inte åkt en millimeter än och det skrämmer mig. jag vågar inte säga att någon kan åka med mig, jag är rädd.

idag har det varit ett åtta timmars pass på jobbet. haft emmis med mig på dubbel så det har gått hur bra som helst!

imorgon på min lediga dag fick jag ett elva timmars pass, men tack för det :( men det är bara att kämpa på. hoppas på ledigt nästa helg. hoppas hoppas.

har gått en mil med tine nu ikväll så är trött! så ska sova nu om ja ska orka mig upp till morgonen. phhhuuueee.

som jag sa till min syster 'det känns overkligt, allt det här, detta händer bara på film.' men om man tänker efter, det händer jättemånga men att det ska hända en själv är inte det man planerat.

vi hade nyss vart och handlat på ica i xär och skulle hemåt. några kilometer utanför hände det som inte fick hända. jag körde alldeles för nära höger och det bara blev nått, jag kände att jag inte hade någon kontroll alls. inte överhuvudtaget lite. jag mötte ingen bil, som tur var. jag körde på båda sidorna, i hopp om att jag skulle få tillbaka styrningen, det gick inte alls. jag bra började bromsa utan att tänka på det och det kändes inte som en sekund ens men det var mer än så, så låg vi där i diket. jag och min syster. jag var helt hysterisk och frågade hur de var med henne, det var bra.

lastbilar och alla möjliga bilar stannade, ingen mottagning överhuvudtaget, inte alls. vi började gå in mot xär och vi var helt slut. sjukt jobbigt och alla tankar började komma.

vid en skarp kurva fick vi åka in med en snäll man och då gick vi av vid ok. satt där och ihopp om att vi sklulle få tag i någon, helt någon med traktor. helena ringde vernonica som skulle försöka få tag i monica, catrin eller erik men absolut ingenting. som sagt, ingen mottagning. varför just idag, tänkte vi. varför?

vi såg catrin åka förbi två gånger men hon visst inte vad som hänt så det löste inget heller.

detta hände fyra föresten och halv sju hade mamma lyckats ta sig hit och vi åkte hem till catrin. det var bara monica hemma så vi satt och väntade.

när dom andra kom så drog jag, catrin, per och kalle tillbaka till bilen men att ta upp den med en traktor va omöjligt. eller inte omöjligt men det är ju kul och ha bilen kvar liksom.

så vi åkte tillbaka till catrin och försökte få tag i bergarn, men som sagt, ingen mottagning.

monica hade sagt till mamma att hon kunde åka hem så skulle vi ringa, men som sagt, ingen mottagning, allt va helt sjukt. det blev soppa av allt. men halv tio körde dom hem mig.

minns inte när jag var hemma men när jag var de kröp jag under täcket dirket. utan att tveka. jag var helt förstörd.

jag skulle inte kunna leva om nått hade hänt med helena, jag är så himla ledsen för detta och vet inte om jag riktigt kommer gå vidare. jag är så sur på mig själv.

men allt gick bra och vi lever, men vi hade en väldig tur, för det är inte säkert jag skulle suttit här idag. inte alls. allt är så sjukt.

jag vill föröska glömma gårdagen.

men dom hämtar bilen nu och hur de är med den skiter jag nästan i, orkar inte. men det är väl bäst att börja köra med en gång, annars sätter jag mig aldrig där igen.

vill bara få detta ogjort. är så himla ledsen för allt. förlåt.

jag vill tacka den snälla mannen som körde in oss till xär, till catrin, monica, kalle, per, mamma. alla som föröskte göra nått. ni är guld ni. love.

nu ska jag städa och föröska tänka på annat.