Jag blir helt... jag vet inte, jag får inte riktigt fram det men just idag och ikväll, när man för en gång skull råkar va själv och känner att man vill vara det så vill man inte det ändå.

Jag sitter här och saknar min bästa vän. I torsdags smsade vi jättemånga sms och det har inte hänt på en väldigt lång tid, vi pratar om månader...

Klart jag visste att vi skulle glida ifrån varandra den här sommaren, jag visste det men samtidigt så hade jag väl hoppas på att det inte skulle bli så.

Minnen från sommaren -09 sitter mig väldigt nära hjärtat och jag kan sitta och kolla på vårat album i timmar för jag vill dra tillbaka tiden, och bara vara med henne utan några som helst beskymmer.

Jag vet att jag har varit envis, vrång och blivit sur för dom töntigaste sakerna som kanske finns, men det är något jag jobbar på än idag. Sånt tar tid och jag försöker, det gör jag verkligen, för jag vill verkligen inte förlora henne.

Jag sitter fortfarande kvar och tänker på hur tacksam jag är för att ha ett jättefint vänskap med min 'f.d bästa vän' låter ju lite tragiskt kanske men jag trodde det skulle spricka ett tag där men det höll fast.

Att hon orkar med mig är jag så himla tacksam över, det spelar ingen roll hur mycket jag kan reta henne, hur mycket jag kan prata om mig själv, prata i bara allmänhet, skrika, vinna i sing star (haha nerå) - vad det än är så håller hon fast. Vi håller ihop och jag ångrar ingenting. En dag kommer hon inse hur bra hon verkligen är, en guldklimp av en speciell sort som ingen kan slå.

Ingen träsmak i rumpan ännu. För nu mitt i upp i allt så tror jag, inerst inne att mångs faktiskt bryr sig. Det känns verkligen inte som det alla gånger, men jag antar att man vill ha saker bekräftade.

Att bara någon trycker på 'gilla'-knappen på facebook som man verkligen inte trodde, att man får ett sms från någon man väntat, att man får en kommentar i bloggen som man ler av! Såna saker, småsaker.

Det finns ingen anledning att nämna nått namn, man känner nog på sig det.

Sanna vänner har man kvar när dom andra har gått.  

... Jag trodde jag skulle bryta ihop innan men det hände på torsdag eftermiddag, jag hade en timme kvar att jobba (det passet var 10 timmar) då tårarna kom... det är inte alltid lätt och det är inte alltid man kan koppla bort allt och sluta bry sig om vad alla andra säger och tänker om en. Jag hade svårt för det då men på fredagen var jag på fötterna igen, tror jag behövde det lite också, faktiskt.

Idag är jag hos pappa all by myself 0ch det ska bli lite skönt, måste verkligen rensa tanken i min hjärna, det går runt runt runt och åter igen runt.

Hyrde en film på antos förut så tillsammans med godispåsen och cola cola (hehe) ska jag ha riktigt lördagsmyyyys.

Snart är det tisdag och jag lääänktar :D